Fria Tidningen är en nyhetstidning för hela Sverige som startades 2008. Fram tills igår kom den bara ut med ett nummer i veckan, på lördagar. Idag kom världens första nummer av Fria Tidningens onsdagsupplaga i min brevlåda. Målet är att Fria Tidningen ska bli en dagstidning.
(Att onsdagsupplagan kom först idag beror antingen på snön och att det därför inte delades ut någon post igår, eller så kommer tidningen en dag senare även i fortsättningen precis som lördagssupplagan kommer först på måndagar.)
Fria Tidningen är inte beroende av sina annonsörer utan behöver bara ta hänsyn till sina läsare. Det märks tydligt. Utifrån Fria Tidningens nyhetsvärdering och vinkling känner jag tydligt att Fria Tidningen handlar om min verklighet. Jag kan identifiera mig med det som skrivs om Sverige, om världen och om hur det är att vara människa. Därför har jag valt att prenumerera på Fria Tidningen.
Gotlands lokaltidningar anser jag inte skriver för mig. Därför ska de inte få mitt ekonomiska stöd. De skriver om en verklighet som jag inte känner igen alls. De är beroende av annonsörer och har andra syften än att företräda sina läsare. De är Gotlands småpåvars språkrör.
Just nu kan du ta en väldigt billig prenumeration på Fria Tidningen. Tecknar du att betala via autogiro så kostar det bara 65 kronor i månaden, och då får du 3 tidningar i veckan. Dels Fria Tidningen på onsdagar och lördagar. Dessutom får du en av följande: Stockholms Fria Tidning, Göteborgs Fria Tidning, Uppsala Fria Tidning eller Landet Runt, där tillsvidare Malmö Fria Tidning ingår tills den blir en egen edition. (Landet Runt har ännu inte fått någon egen hemsida. Landet Runt hette tidigare Läsarnas Fria Tidning men är har nu förändrats från ren medborgarjournalistik till en blandning av medborgarjournalistik och vanlig journalistik.)
Fria Tidningen, Landet Runt m.f. ägs av mediekooperativet Fria Tidningar. Den första tidning de startade 2001 var Stockholms Fria Tidning. Jag prenumererade från första numret. Men det tog cirka tre år innan den blev så bra som jag förväntade mig.
Genom att prenumerera på Fria Tidningen och Landet Runt hoppas jag hjälpa dessa tidningar till att få en stark ställning i Sverige. En ställning som gör att mainstreammedias borgerliga verklighetsbild får konkurrens.
Tänk när mediekooperativet Fria Tidningar får resurser att starta Gotlands Fria Tidning. Wow, vilket lyft för alla osynliggjorda. Det är något att hoppas på. För detta krävs din insats. Teckna en prenumeration nu!
Idag när jag var inne på Boverkets hemsida hittade jag deras Utvärdering av systemet med energideklarationer. Den utvärderingen är gjord på regeringens uppdrag och ska följaktligen vara en vägledning för hur lagen om energideklaration ska kunna förbättras. Eftersom utvärderingen var så färsk som december 2009 så tänkte jag att även jag skulle kunna hinna med och skriva några synpunkter som jag har, och skicka in till regeringen.
Uppenbart har inte lagstiftarna tänkt på att det finns fastighetsägare som hyr ut med kallhyra – där hyresgästen själv betalar uppvärmning och varmvatten. Dessa fastighetsägare har inga som helst incitament att genomföra de energibesparingar som föreslås av den anlitade certifierade energiexperten i energideklarationen. Jag ansera att det måste införas någon morot och/eller piska även för fastighetsägare som hyr ut med kallhyra. Jag anser att Boverket, inte kommunerna, ska vara tillsynsmyndighet för energideklaration och den obligatoriska ventilationsbesiktningen. Sedan vill jag uppmärksamma lagstiftarna på konsumentperspektivet. Funderar man på att flytta in i en lägenhet med kallhyra måste man kunna få veta beräknade energikostnader innan man flyttar in.
Följande mejl skickade jag idag till Näringsdepartementet och Miljödepartementet. Jag hoppas det gör någon nytta.
UTVÄRDERING AV SYSTEMET MED ENERGIDEKLARATIONER
Som hyresgäst i en fastighet där hyresgästerna själva betalar sin uppvärmning och sitt varmvatten (kallhyra) vill jag tillägga några få synpunkter på Boverkets nyligen gjorda ‘Utvärdering av systemet med energideklarationer‘.
Först och främst så har hyresvärden inget incitament att energibespara. Därför kommer det aldrig att finnas ekonomiska argument för att genomföra de i energideklarationen föreslagna energibesparingsårgärderna.
Vad gäller min egen hyresvärd, kommunalt ägda fastighetsbolaget Gotlandshem, så har de i stället för energibesparing valt att byta ut energisnåla men uttjänta FTX+värmepump-system mot enbart FTX-system.
(FTX+värmepump-system är mekanisk till och frånluft med en värmeväxlare som värmer inluften med utluften. När värmeväxlaren inte räcker för att värma till önskad temperatur har en värmepump stått för tillskottsvärmen.
Med FTX-system så kommer tillskottsvärmen från direktverkande el i form av el-element i FTX-aggregatet eller vanliga elradiatorer.)Vad gäller kommunerna som tillsynsmyndigheter av att fastighetsägare energideklararerar finns det, åtminstone med tanke på hur det sköts i Gotlands kommun, anledning att ompröva detta. I mitt bostadkvarter har det vare sig utförts energideklaration eller den obligatoriska ventilationsbesiktningen, vilken ska utföras vart tredje år, och är förutsättningen för en energideklaration. En aktiv kontrollmyndighet hade självfallet haft ögonen på detta och agerat. Speciellt efter en påstötning om att energideklarationen inte anslagits eller tillgängliggjort för hyresgästerna. (Anmälan gjordes av mig till av kommunen deligerad myndighet Stadsarkitektkontoret 091130. Mejlet med anmälan blev inte ens diariefört.)
Jag rekommenderar därför att statliga Boverket blir tillsynsmyndighet för energideklarationer och den obligatoriska ventilationsbesiktningen. Desto längre från det lokala kotteriets hänsynstagande som myndighetsutövningen befinner sig desto bättre.
Avsaknaden av energideklaration påverkar också potentiella hyresgästers möjligheter att beräkna boendekostnader i hus som uthyrs med kallhyra.
Ur konsumentsynpunkt vore en enligt lagen utförd energideklaration och en därpå grundad energikostnadskalkyl viktig information. Till och med ett lagkrav, som jag tolkar prisinformationslagen.
Min hyresvärd Gotlandshem presenterar inga som helst energikostnader för de lediga lägenheter med kallhyra som de presenterar på hemsidan. http://www.gotlandshem.se Numera berättar de åtminstone att det är kallhyra – vilket inte gjordes när jag blev intresserad av att flytta till Gotland eftersom jag fick intrycket att där var låga hyror…mvh
Magnus Berg
Vad gäller den anmälan jag skriver om, och som jag skickade in till Stadsarkitektkontoret 091130, kan jag berätta att den nu blivit diarieförd. Efter ett telefonsamtal idag med en av kontorets tjänstemän fick den idag, som först, diarienummer 105025. Min anmälan lyder som följer:
Som lokal tillsynsmyndighet för att regelverket om energideklaration uppfylls vill jag härmed till Stadsarkitetkontoret anmäla min hyresvärd GotlandsHem för att inte ha fullgjort det lagen föreskriver angående energideklaration.
Statliga myndigheten Boverket skriver följande angående energideklaration:
Kommunen som byggnadsägare
”Kommunen ska som tillsynsmyndighet föregå med gott exempel och se till att uppfylla de regler som finns i lagen om energideklaration för byggnader.”Skylten visar att energideklarationen är klar
”När du som byggnadsägare har fått energideklarationen från energiexperten är du skyldig att informera om denna till hyresgäster och andra som använder huset.”
/…/
”Om du inte sätter upp informationen riskerar du vite.”Vi boende i Burgsvik, Bäckströms väg 1-49, har inte sett skymten av någon energideklaration trots att den enligt lag ska antingen sättas upp, på lämplig plats i bostadområdet, eller delas ut till berörda hyresgäster.
Nu förväntar jag mig att Stadsarkitektkontoret agerar i denna fråga och tillser att GotlandsHem fullgör sin skyldighet.
Burgsvik 091130
Magnus Berg
091207 fick jag svarsmejl från Stadsarkitektkontoret med följande lydelse.
”Jag har varit i kontakt med Göte Larsson på Gotlandshem ang detta, Göte säger att energideklarationen är gjord men att informationen om detta ännu inte satts upp. Denna information kommer i form av en skylt att sättas upp i den gemensamma tvättstugan.”
Orsaken till att jag idag 100204 ringde Stadsarkitektkontoret var att det ännu inte anslagits någon energideklaration, vare sig i tvättstugan eller någon annanstans. Jag är också helt övertygad om att ingen energideklaration gjorts. I så fall: Varför skulle det då vara så svårt att sätta upp ett anslag? Gotlandshem påstod sig ju ha varit bland de första i landet med att energideklarera sina fastigheter. De påstod sig klara redan i början av 2009.
Sedan är det så att man ska intyga att man utfört obligatorisk ventilationsbesiktning när man skickar in sin energideklaration. I våra hus med mekanisk till- och frånluftsventilation ska det ske vart tredje år. Ingen i kvarteret, som jag talat med, har märkt av någon ventilationskontroll. Inte heller jag som bott här i fyra år. En ventilationsbesiktning sker inte på några minuter. Det ska mätas ljud, luftflöde med mera. Skulle någon komma in i ens lägenhet för att utföra en sådan rad kontroller som ingår i obligatorisk ventilationsbesiktning så märker man det…
För ett par dagar sedan fick jag ett brev från Agenda PR. Det inleddes med följande rubrik och efterföljande rad:
Du är en viktig opinionbildare
Du är en av de personer som finns i vårt nätverk och som inpirerar oss.
Jag visste inte hur jag skulle ta det. Visst fan har jag gjort vad jag kunnat för att åtminstone påverka här på Gotland. Men inte har jag haft några märkbara praktiska framgångar. Jag har till och med misströstat på senare tid.
I vilket fall som helst så innehöll brevet från Agenda PR också en liten bok. Boken var en instruktionsbok i hur man lobbar och heter Lobbyhandboken.
Utan att ha tagit något som helst intryck av Lobbyhandboken rent taktiskt så fick boken och brevet mig i alla fall att idag skriva ett mejt till de två lokaltidningarna på Gotland.
Lokalpressen på Gotland har för vana att publicera alla lögner som Gotlandshem önskar få publicerade. Precis lika stor är lokalpressens vana att aldrig intressera sig för den verklighet, vad gäller Gotlandshem, som jag vid ett flertal tillfällen informerat dem om. Inte heller denna gång förväntar jag mig att de ska skriva om verkligheten. Men det var ändå roliga att skriva ett pressmedelande och få retas lite med deras förljugna och inskränkta verklighetsbild. Dessutom vill jag göra vad jag kan för att hjälpa vårt tidningsbud och vår brevbärare.
****** PRESSMEDDELANDE ******
I dagarna två har hyresgäster, samt tidningsbud och brevbärare tvingats pulsa i snö för att kunna hämta tidning och post samt utföra sina arbetsuppgifter. Där tidningsbud och brevbärare tidigare kunna köra, och sittande i sina bilar kunnat utföra sitt arbete, låg igår och idag en oframkommlig mängd snö.
I går förmiddag plogade Gotlandshems anlitade entreprenör med sin gigantiska traktor, som rivit ner stuprör och plogat upp gräsmattor. Men plogningen omfattade inte alls en av brevlådesamlingarna.
Även tidigare har empatiska hyresgäster uppmärksammat hur ifrågavarande entreprenör lagt upp snödrivor som hindrat tidningsbud och brevbärare från att ta sig fram så som de brukar vid barmark. Snöhögar har lagts upp så att de bilburna yrkesutövarna tvingats backa och lirka för att komma intill brevlådorna.
Bilden är fri att använda i samband med en kritisk artikel om Gotlandhem. En högupplöst version kan hämtas från http://gotlandsbilden.se/bild/Brevbarare_hos_GH_i_Burgsvik.JPG
övrig info:
Gotlandshem är ett föredömlig företag enligt lokalpressen. Det har aldrig kommit till allmänhetens kännedom att lagar såsom den om energideklaration och obligatorisk ventilationsbesiktning inte följts vad gäller de 25 lägenheterna i Burgsvik. Inte heller Jordabalkens 12 kapitel eller Hyresförhandlingslagen tycks respekteras av Gotlandshem.
Däremot ställer Gotlandshem en hel rad krav på sina hyresgäster. Bl.a. att 80-90 åriga hyresgäster ska klippa sina gräsmattor och skotta från kvarterets gångbanor fram till sina entréer. Tidigare kunde gräsklippning utföras med en elektrisk gräsklippare som Gotlandshem höll med. När det gick sönder ersattes den med en s.k. handjagare…
Däremot ställer inte Gotlandshem några som helst kvalitetskrav, eller andra krav, på sin entreprenörer eller anlitade hantverkare. Förutom i ifrågavarande fall om snöröjning så kan följande länkar ge information om andra fall, från den verklighet de boende i Gotlandshems lägenheter i Burgsvik lever i. (Självklart är dessa bilder från verkligheten inget som lokalpressen ska smutsa Gotlandshems goda anseende med.)GotlandsHem renoverar
GotlandsHem energisparar
Energispartips för GotlandsHem
GotlandsHem bjuder på råttor
Jag får bredband installerat…
Magnus Berg, i verkligheten, i Burgsvik, 29 januari 2010
Klicka på bilderna för att se dem stort format.
Kameran gör inte bilden
Visst är det konstigt att August Strindberg fortfarande är Sveriges genom tiderna främste författare. Han räknas fortfarande som genialare än nutida gotländska 
(dom marknadsförs som det här på ön) författare som Anna Jansson och Mari Jungstedt. August Strindberg hade ingen ordbehandlare han skrev med penna och ändå var han så suverän.
Det finns många som tror att det är kameran som tar bilder. Utan en avancerad kamera kan man inte ta bra bilder, tror de. Sanningen är att de som tror så inte har något bildsinne. Kameran tar ingen bild. Den tillhandahåller mer eller mindre bra teknik för att exponera, vitbalansera och återge motivet skarpt. Resten är upp till fotografen.
Att massor av bilder blir jävligt dåliga beror oftast inte på att de är felexponerade, har färgstick eller är lite oskarpa. Oftast beror det på, som jag skrev nyss, att fotografen inte har bildsinne. Och mot detta hjälper inte ens den dyraste kamera i världen.
Kan man inte ta bra bilder med en enkel kamera så kan man överhuvud taget inte ta bra bilder.
Sedan ska man inte underskatta att vissa tekniska lösningar är väldigt bekväma att ha. De påverkar inte bilden ett skvatt men de gör fotograferandet så mycket enklare och roligare. Och ska man visa bilderna i större storlek än de ganska små som förekommer på webbsidor så behövs ett ganska skarpt objektiv. Desto större storlek desto skarpare objektiv. Men hur många människor gör förstoringar? Själv har jag gjort tre stycken A3 och fem stycken A4 under de senaste fem åren. De ligger i garderoben.
Min analoga kamerahistoria
När jag vid 15 års ålder började fotografera köpte jag en Konica FS-1. Kort därefter köpte jag ytterligare en. På den analoga tiden ville man ha ett kamerahus för färg och ett för svartvitt. Konica FS-1:arna behöll jag bara något år. Sedan köpte jag ett par Chinon CE-4. De var hållbara, hade de funktioner jag behövde och var helt OK. Enda invändningen var att sökaren var ganska mörk. Dessa använde jag tills jag vid 20 års ålder köpte min första Pentax LX. Den var dyr. Minns inte exakt men det var nog något på 12 000. Till LX:en köpte jag sedan en Pentax KX. Den var visserligen begagnad men i nyskick och jag fick den för 750 spänn. Den lät som en Hasselbladare när man exponerade: Klaa-dong-k. Den var ganska omoderna, men ljudet gav en skön känsla som gjorde att jag gillade den. Den blev sedan, tillsammans med LX:en stulen i London. Jag köpte två nya LX:ar när jag kom hem.
Under min yrkesverksamma tid använde jag Pentax LX småbildskameror och Mamiya Mamiya RZ Pro och M645 PRO mellanformatare med bildformat 6 x 7 respektive 6 x 4,5.
Pentaxarna gillade jag. De var små och hållbara. Det bästa som hände med min Mamiya 6 x 7 var att den blev stulen vid ett inbrott. Den var stor och klumpig och i praktiken oanvändbar förutom på stativ i studio. Vid inbrottet stals också min Pentaxutrustning. Jag ersatte klabbet med en Mamaiya 6 x 4,5 utrustning. Den gillade jag skarpt. Hållbar, skön att hålla i, superskapa objektiv, bildformatet med 4:3 proportioner, men något lite tung. När jag blir rik ska jag återigen köpa en sådan utrustning tillsammans med ett fullformats digitalbakstycke som idag kostar 380 000 (tre hundra åttio tusen) kronor.
Mina objektivpreferenser
Jag har alltid, sedan jag blev medveten fotograf, hållt mig med vissa objektivbrännvidder. För att relatera till småbild så har det varit 28, 50, 100 och 200 millimeter. Jag köpte också med tiden en 35:a.
35:a (lätt vidvinkel) är en väldigt mångsidig brännvidd. Jag påstod i en kommentar på fotografen Micke Berg:s blogg (vi är inte släkt och har aldrig träffats) att han, med retrospektiva boken ‘i stället för drömmar’ bevisar att man kan göra hela böcker med enbart en 35:a och ändå, om man är en duktig fotograf, variera sig i det oändliga. Han bekräftade att det endast var ett par bilder som var tagna med annan brännvidd.
Lägger man till en 100 (kort tele) till 35:an så klarar man så mycket att det känns onödigt att bära på mer. Det är en perfekt kombination för att klara de flesta bilder man önskar ta. Det är mina favoritbrännvidder.
Men som yrkesverksam, där man måste producera oavsett situation och motiv, så tycker jag att 28, 50, 100 och 200 millimeter är perfekt och funkar i alla lägen.
När jag var grön och köpte mina Chinon så valde jag 28, 50 och 135 millimeters brännvidd. Det märkliga var att 135:an aldrig stämmde. Var den inte för lång så var den för kort. Det problemet har jag aldrig med 100:an. Det är logiskt omöjligt men i praktiken sant!
Har man fasta brännvidder, till skillnad mot zoom, så lär man sig se med dessa brännvidder. Man kan se utsnittet av förgrund, bakgrund och huvudmotiv redan innan man riktar kameran mot motivet. Den känslan får man aldrig med en zoom. Hade jag inte blivit bekväm av mig skulle jag fortsätta med fasta brännvidder. De ger också bättre bildkvalitet än de flesta zoomar.
Min digitala kamerahistoria
Min första digitalkamera var en superbra Canon Powershot A85 för 2 500 kronor. Den är jag fortfarande väldigt nöjd med. Alla bilder jag tagit på senare tid, med proportioner 4:3, är tagna med den kameran. T ex. bilden från Visby hamn i förra bloggartikeln.
Sedan köpte jag då den jävla skitkameran Nikon D80 med skitobjektivet 18-135/3,5-5,6 för 12 500 kronor. När jag öppnade paketet så fick jag en chock; Fy fan så onödigt jävla stor. Jag var van med Pentax systemkameror och de har alltid byggt små fina kamerahus, medan konkurrenterna gjort stora åbäken. Detta var ett åbäke. Dessutom var den tung, i plast och dåligt. Den exponerade och vitbalanserade sämre än den lilla billiga Canon Powershot A85 och objektivet hade dålig kontrast, var oskarpt i hörnen och tecknade inte rakt. Och det kändes som om det skulle gå sönder vid minsta lilla stöt.
Canon G11
För en dryg vecka sedan köpte jag en Canon G11 för 6 500 kronor. Jag är ingen märkesfantast, men jag börjar bli Canonfreak efter det köpet. I korthet: Den är av superkvalitet (aluminium), har ett superobjektiv, men saknar en användbar genomsiktssökare.
Förutom att objektivet är imponerande skarpt, med endast en lite liten lätt, nästan osynlig, uppmjukning i hörnen, så har den massor av bra funktioner. Den har ljuskänslighet- och exponeringskompensationsrattar på översidan så att du väldigt snabbt kan ställa in detta. Inte ens digitala systemkameror brukar ha dessa livsnödvändiga funktioner så lättåtkomligt. Men det hade de analoga systemkamerorna, åtminstone de som fanns innan de, mot slutet av den analoga eran, gjordes i plast.
Problemet med alla digitala kompaktkameror är att de inte har en användbar genomsiktsökare. G11:ans sökare visar bara 77 procent av det som kommer med på bilden. Det blir till att komponera bilden med lcd-skärmen och stå så där dumt och fånigt med kameran på utsträckta armar. Att fotografera med utsträckta armar minskar inte skakningsokärpan. Fast det brukar trots allt inte vara något problem, men det känns inte bra. G11 har dessutom en sådan där antiskakfunktion i objektivet.
Kompaktkameror har också en mindre sensor än systemkamerorna. Dock börjar det dyka upp kompaktkameror med större sensorer. Mindre sensorer ger mer brus (brus är de digitala kamerornas motsvarighet till den analoga filmens korn) vilket framför allt märks vid högre ljuskänslighet. Jag har inte gjort några direkta jämförelser med min Nikon D80 vad gäller brus men vid 400 iso börjar det bli en del brus med G11:an.
Jag avser inte att använda högre ljuskänslighet. De flesta bilder kommer jag att ta med minsta ljuskänsligheten som är 80 iso. Sedan tycker inte jag att det är ett så stort problem om det blir lite korniga bilder när det börjar skymma eller är mörkt. Men det är en smaksak. Utan tvekan är det bättre med så lite brus som möjligt. Brus är svårt att ta bort men kan alltid läggas på efteråt om man så önskar.
Av bilderna ovan är de tre första tagna med 80 iso medan den med muren är med 200 iso. Tänk på att bilderna är skärpta. Inte med oskarp mask som alla andra fåkunniga använder, utan med kommandot ’skärpa’ eller vad det kan heta i just ditt bildbehandlingsprogram. Detta gör att bruset också blir skarpare och därmed framträder tydligare. Det blir inte heller riktigt rättvisande för objektivet. Men lita på mig; det är knivskapt. Det viktiga, och som man kan se även på en skärpt bild, är att skärpan inte är märkbart sämre i hörnen.
Är du intresserad av att veta mer om Canon G11 så kan du ladda ner en manual.
Eftersom jag skriver detta på min gotlandssblogg så…
Jag ger Canon G11 fem hakkors av fem möjlig.
Lita inte på den kommersiella fuckpressens och olika nättidningars kameratester. Jag har själv drabbats av dem. Läs vad Sveriges största konsumentsida Testfakta skriver.
”Om till exempel en fototidning menar att det här [Panasonic DMC-TZ7] är en jättebra kamera så förstår jag inte vad de har för utgångspunkt i testet.”
”Journalister har inga egna syften (även om det finns mängder av konspirationsteorier även om detta). Det som publiceras av olika medier med en ansvarig utgivare kan ställas till svars. I fria medier kommer flera sidor av samma verklighet till tals.”
Så skriver Gotlands Tidningars centerpartistiske ledarskribent Eva Bofride idag. Eftersom journalistik är ett ämne som intresserar mig – Dels har jag jobbat som journalist, d.v.s. fotograf, och vet att verkligheten bestäms av uppdragsgivarens/arbetsgivarens intentioner. Dels anser jag att media bestämmer, genom indoktrinering, hur människor ska tycka och tänka i politiska och andra frågor, vilket gör journalistik/media till den största maktfaktor vi har i vårt samhälle. – så blev jag självklart förbannad. Inte fan kan man vara så okunnig och/eller så oreflekterande att man som f.d. journalist inte vet hur det fungerar i branschen. Läser Eva Bofride inga böcker???
Jag ska här presentera några mycket namnkunnigare och erfarnare journalisters synpunkter på journalistik.
Göran Rosenberg skriver i sin bok ‘Tankar om journalistik’:
”Valet av journalistisk berättelse är alltid ett subjektivt val, i de här sammanhangen oftast styrt av inomredaktionella förväntningar och koder, av ett slags journalistisk ideologi om man så vill. Som alla ideologer får den oss att betrakta världen, inte som den är, utan som den borde vara. Den belyser det vi bör se, och lägger i skugga det vi bör bortse från.”
Rosenberg berör också Gotlands lokalpress. 
”Det okritiska refererandet, det mekaniska återgivandet, det ogrundade påståendet, är inte bara ytlig journalistik. Det är inte journalistik alls.”
Tryckfrihetsexperten Erik Göthe har sagt:
”Idag måste varje intresse och politik – och varje krig – drivas kraftfullt också via massmedia. Det ideologiska trycket på journalisterna blir oerhört starkt. Ytterst få lyckas stå emot.”
Men det gör GT:s stadiga klippa Eva Bofride…
Anders R Olsson skriver i sin bok ‘Lögn, förbannad lögn och journalistik’:
”Vi journalister är anställda och/eller ekonomiskt beroende. Det finns ägare och politruker inom massmedia – och de ger oss order. Överheten kontrollerar utbudet av yttranden i första hand via budget och chefsutnämningar, inte genom censur och grundlagsmygel.”
Läs också vad den mångåriga Ekots reportern, dåvarande Studio Ett krönikören, Björn Elmbrant skrev i en debattartikel i Expressen, med titeln ‘Är granskningsnämnden en politisk domstol?‘. Hans bakgrund och slutsats var följade:
”I krönikan [Egyptierna på Bromma] sa jag att händelsen på Bromma var en del av ett större system, att USA efter attacken den elfte september fängslat både svagt och starkt terroristmisstänkta personer världen runt, som utan rättegång hämtas via specialplan och förts till fängelser i länder där de kan torteras, eftersom detta inte kan ske i USA. Om denna krönika anförde granskningsnämnden att det kan ”diskuteras om krönikören inte gick lite väl långt när han sade att USA fraktar misstänkta terrorister till länder där tortyr kan utföras eftersom tortyr inte får förekomma i USA och ett antal andra länder”.
/…/
”Granskningsnämndens omdöme att jag i min krönika ”gick väl långt” rymmer därför principiella konsekvenser. Medarbetarna på Sveriges Radio får därmed en signal att saklighet är att springa i exakt samma drev som alla andra journalister gör. Man ska akta sig för att gå utanför vad de stora svenska tidningarna skriver, undvika att självständigt söka egna källor.”
Nyligen var det Ekots f.d. Östeuropakorrespondent Maria Persson Löfgren som berättade hur Ekot väljer att hålla sig med dubbla måttstockar.
Hon börjar i en krönika i Kommunalarbetaren. Hon berättar att ett inslag med kritik mot Carl Bildt aldrig sändes i Ekot. I inslaget anklagar Srebrenicas mödrar Europa och den svenske utrikesministern Carl Bildt för massakern i Srebrenica, som skedde i juli 1995. Maria Persson Löfgren skriver:
”Det är mycket hårda ord. Långt från svenskt ”lagom” och det går inte: Det kan tas politiskt, som att jag är en allianshatande reporter, är ute efter utrikesministern och att svärta ned Sverige under EU-ordförandeskapet.
Hatet mot Bildt kommer inte med i svensk radio.”
Men gäller det t.ex Ryssland och andra länder och dess ledare, som av självgoda mainstreammedier anses mindre demokratiska, är det fritt fram för varjehanda obelagda påståenden. Maria Persson Löfgren fortsätter:
”Jag tänker på hur många gånger jag gjorde inslag med samma hätska utfall mot en annan politisk toppman, presidenten i Ryssland Vladimir Putin.
Aldrig en invändning om huruvida argumenten eller ilskan mot Putin var saklig eller ej. Det var självklart att släppa fram kritiska röster mot den enväldige presidenten i Ryssland utan att egentligen kontrollera om han verkligen hade makten att göra något åt det ena eller det andra.”
Jag har verkligen hatat, hatat, hatat Maria Persson Löfgren, ända sedan hon började rapportera från Ryssland, just för att många av hennes inslag var grundade på rykten och spekulationer. Nu inser jag att det inte var hon det var fel på utan den Eko-ledning som befinner sig i Sverige, som vill styra lyssnarnas världsbild så att den instämmer med den politiska agenda och de politiska mål Eko-ledning önskar förverkliga.
Maria Persson Löfgren fick också utveckla sin kritik ytterligare i radioprogrammet Medierna. Där är hon ännu tydligare i sin kritik.
Jag påstår, på goda grunder, att Eva Bofride ljuger när hon påstår att:
”Journalister har inga egna syften (även om det finns mängder av konspirationsteorier även om detta). Det som publiceras av olika medier med en ansvarig utgivare kan ställas till svars. I fria medier kommer flera sidor av samma verklighet till tals.”