Orenat… rakt ut i Burgsviken… släpper stenfabriken ut… sand! Vid utloppet från den lilla kanal som leder ut utsläppet från stenfabriken till Burgsviken har det bildats ett sanddelta. Försök inte gå där. Man skjunker ner och det är segt som klister.
Igår citerade jag ju August Strindbergs mer eller mindre verklighetsbaserade dialog om utsugningen av stenarbetare. Burgsviks lokala historiker/författare Allan Cedergren skriver om de faktiska förhållanden som rådde för stenarbetare och stenpatroner i Burgsvik i sin utmärkta bok ‘Gotländsk sandsten i tid och rum’.
”I mitten av 1940-talet betalade stenuppköparna 3 kr för en 24-tums sten, som ”patron” sedan sålde vidare för 5:50. För en 30-tums sten var priset 5 kr till stenhuggaren, medan försäljningspriset till grossisten var 10 kronor.”
Det är ju inte så svårt att förstå hur det kunde komma sig att det växte upp så kallade patronvillor i Burgsvik. Om man köpte upp vad drygt hundra stenhuggare förmådde producera och sedan sålde detta vidare för nästan dubbla priset så tjänade ”patron”, förenklat uträknat, lika mycket som dessa stenarbetare tillsammans. Då har man råd att bygga stort.
Allan Cedergren berättar också att:
”Från en produktion, som under de bästa åren på 1860-talet kunde komma upp till 20 000-25 000 slipstenar per år, ökade denna nu [från slutet av 1870-talet efter att Gotlands Slipstensaktiebolag bildadats 1873] snabbt till 60 000-80 000 stenar per år och sysselsatte under många år en stenhuggarkår på ca 150 man i praktiskt taget alla stenbrott på Sudret, från Vamlingbo till Grötlingbo.”